Centrala frågor riktade till politiker och sjukvårdens företrädare
av Bo von Schéele, Stress Medicine AB, Fil Dr (psykologi), professor (medicinsk teknik)
Nedan är grovtext som skall bearbetas mera – tacksam för konstruktiva synpunkter!
Först ett personligt perspektiv utifrån min bakgrund som musiker, folkhögskolelärare och folkbildare, disputerad psykolog och professor i medicinsk teknik (men också med egna erfarenheter av många års svåra stressrelaterade besvär som musiker innan jag påbörjade mina psykofysiologiska studier). Jag har fortfarande, efter snart 30 år inom vetenskapen, svårt att förstå skälen till det hittills dominerande vetenskapsparadigmet, som ter sig förenklat och isolerande i stället för att vara en systemintegrerad multidisciplinärt fungerande plattform.
Detta gamla ”fixerade” tankemönster får negativa konsekvenser för metoder, databehandling och kliniska analys- och behandlingsinsatser – i otaliga fall av särskilt icke-mikroorganism- och icke-olycksrelaterade sjukdomar/problem/besvär.
På sistone har problem uppkommit med antibiotikaresistenta mikroorganismer, men de stora landvinningar som tidigare skett inom farmakologisk medicin inriktad mot bl.a. mikroorganismrelaterade sjukdomar kan ha fördunklat synen (*) hos både vetenskapens företrädare, dess utövare och allmänheten.
Därmed har dessa partiella framgångar motverkat en kritisk analys av medicinska behov med åtföljande kravspecifikation för hur dagens problem inom läkekonsten egentligen bör hanteras för att effektivt förebygga och åtgärda livsstils- och samhällsrelaterade sjukdomar. Hit kan många hjärt-kärl-, cancer och autoimmuna sjukdomar/dysfunktioner räknas in förutom psykosociala sådana).
Jag har svårt att se att en form av extrem, mer eller mindre ”dold” marknadsinriktad attitydpåverkan från ekonomiska intressenter skulle vara hela förklaringen till detta problem – en sådan massiv intellektuell och för individen icke-medveten korruption skulle knappast kunna genomföras i dagens samhälle(**) Svaren får nog sökas på andra håll (***)
Läkemedel är den vanligaste innebörden av ordet medicin i dag (reflekterande dagens medicinska attityd inom professionen?) Men läkekonst är något mer än så.
Vissa forskare har uppmärksammat nutritionens betydelse för att utveckla hälsa och motverka sjukdom och Läkartidningen har haft artiklar om kost, frekvent fysisk aktivitet och sömn och dess betydelse för hälsoutveckling och förebyggande av sjukdomar. Även Socialstyrelsen har på sistone gått ut med synpunkter i frågan. Men på den väsentliga vägen från generalisering till individualisering av lämpliga åtgärder saknas mycken forskning.
Negativ stress (långvarig utan tillfredsställande återhämtning) har också framhållits som orsak till hjärtsjukdom t.ex. men vissa typer av antistressbehandling har inte minskat sjukdomsfrekvensen. Antistress-åtgärder kan dock gå till på många olika sätt och jag har inte funnit att någon omfattande psykofysiologiskt baserad antistressterapi har genomförts. Här behövs alltså mera forskning liksom också avseende ADHD (uppmärksamhetsbrist och rastlös överrörlighet) där det ofta ges amfetaminliknande preparat utan grundlig utprövning av andra metoder men där neurofeedback visar lovande resultat.
Vissa störningar såsom t.ex. stamning för vilken ingen medicinsk terapi finns leder gärna till att patienten bara får stöd att leva med och tolerera sitt handikapp. Här finns kunskaper och metoder som väntar på att undersökas mer grundligt empiriskt.
Vad som ofta saknats är integrerade biopsykosociala, medicinska och pedagogiska åtgärder med feedback och där träning under överinseende, mätning och tydligt åskådliggörande för patienten med hjälp av denna feedback kan utgöra det väsentliga”läkemedlet”
Nedanstående frågor motiveras av att en fortfarande ganska rigid ochdominant användning av farmakologiska medel inom de flesta medicinska områden sker. Detta reser frågor om vilket vetenskapsparadigm som utgör plattform för den läkekonst som bedrivs liksom relaterade konsekvenser för empiriska designer/metoder, dataanalyser, vad som mäts vid undersökningar och vad behandlingsåtgärder egentligen baserar sig på.
- Kan funktionell utveckling av läkekonsten ske utan en effektiv, användbar biopsykosocial kunskapsplattform (****) – som också kan användas för patientkontakt/utbildning?
- Kan effektiv individuell behandling ske om inte individers pågående biopsykosociala processer ingående mäts och analyseras (*****), d.v.s. relevanta dysfunktioner identifieras och formuleras i behandlingstermer?
- Kan effektiv behandling ske om inte biopsykosociala behandlingsinsatser mäts för att därmed kunna modifieras och effektiviseras?
- Kan läkemedelsinsatser verkligen anses vara nr 1 för behandling av sjukdomar/besvär/problem? Det vore väl orimligt om orsaken kan vara livsstils- och samhällsrelaterad? I alla sådana fall borde biopsykosocial inriktning vara det väsentliga och inte kunna betraktas som ”alternativ” eller ”kompletterande” medicin
- Kan effektiv sådan behandling ske utan att patienten utbildas till en kompetent, motiverad resurs i sin egen rehabilitering?
- Kan unika individers behandling styras effektivt utifrån generalisering av behandlingsresultat av ett stort antal patienter, när man eftersträvar motverkan av skadlig stress och god hälsoutveckling?
- Kan nuvarande medicinska och psykologiska utbildning ses som adekvat för användning av ett biopsykosocialt förhållningssätt – beträffande utredningar, patientutbildning och integrering med övriga insatser?
- Kan det anses att hittillsvarande mät- och dataanalysmetoder är tillfredsställande för att analysera och hantera individuella biopsykosociala processer över tid?
- Kan man hävda att det som den medicinska forskningen rekommenderar är liktydigt med vad den enskilde i verkligheten behöver?
- Kan man hävda att den dominerande fokuseringen på praktiska erfarenhetsstudier räcker för en kunskapsutveckling eller (******) kan det anses vara behov av mycket mer teoretiskt arbete inom medicinen, kanske liknande fysikens teoretiska fysik? Utgör frånvaro av biopsykosociala system i integrerande och konkretiserande kunskapsutveckling ett problem för läkekonstens utveckling?
Om man i svaren på ovanstående frågor skulle visa sig nöjd med vad som i allmänhet hittills fokuserats och prioriterats så kunde man känna hopplöshet – hur skall en förändring kunna ske? Jag skulle själv önska att ovanstående frågor inte skulle behöva ställas men efter 20 år inom biopsykosocial läkekonst så har tyvärr min övertygelse fördjupats. Frågorna måste ställas.
Det finns visserligen många konstruktiva små ansatser till ett nytt tankemönster med vetenskaplig relevans på många håll i världen. Men de behöver lyftas fram och utvecklas, i nära samarbete mellan forskare och kliniskt verksamma. Naturligtvis behövs också medicinska piller vid vissa sjukdomstillstånd men ordningsföljden när det gäller val av behandlingsinsatser behöver ofta korrigeras.
Det måste till en välartikulerad biopsykosocial plattform för alla konstruktiva ansatser som försöker utveckla alternativet ”skills before pills”. I ***diskuterar jag förutsättningar för utveckling av en sådan kunskapsplattform. Så länge som biopsykosocial diagnostik och läkekonst ges för små forskningsanslag till teoriutveckling och empiriskt relevanta studier så är det svårt att skönja någon tillfredsställande framtid för folkhälsan.
Citat/argument
*Thomas Kuhn: “Paradigmatic thinking often lead man (as e g scientists) to exclude areas of research/relevance, including particular findings and/or theories/rational that does not easily fit into the paradigms of today. A paradigm is a set of believes about reality that seem self-evident and un-changeable. This is the more or less explicit platform where theories and hypotheses are generated-/extracted/emerging. Paradigms are needed for effective work but if regarded as “facts” and the scientific truth it can lead individuals (e g scientists) to defend their view-point against rational evidence or fight back new evidence while not fitting into the own paradigm” Kuhn 1957, The Structure of scientific Revolution
**Neal Postman: (För svensk text se
” Underhållning till döds Neal Postman och mer … | BOAIM2: Bergvik Open Academia for Innovative Medicine Management)
“What Huxley teaches is that in the age of advanced technology, spiritual devastation is more likely to come from an enemy with a smiling face than from one whose countenance exudes suspicion and hate. In the Huxleyan prophecy, Big Brother does not watch us, by his choice. We watch him, by ours. There is no need for wardens or gates or Ministries of Truth. When a population becomes distracted by trivia, when cultural life is redefined as a perpetual round of entertainments, when serious public conversation becomes a form of baby-talk, when, in short, a people become an audience and their public business a vaudeville act, then a nation finds itself at risk; culture-death is a clear possibility ” .. Who is prepared to take arms against a sea of amusements? To whom do we complain, and when, and in what tone of voice, when serious discourse dissolves into giggles? What is the antidote to a culture’s being drained by laughter? (Postman, 1985, p 155-156) .. ”What afflicted the people in Brave New World was not that they were laughing instead of thinking, but that they did not know what they were laughing about and why they had stopped thinking” (p. 170).
*** Bo von Scheele….evolution and health” http://www.skillsbeforepills.com/Updated%20-%20Evolution%20and%20Health%20-%20presentation%20by%20Bo%20von%20Scheele.pdf
****Claude Bernard: “.. If we break up a living organism by isolating its different parts it is only for the sake of ease in analysis and by no means in order to conceive them separately. Indeed when we wish to ascribe to a physiological quality its values and true significance we must always refer it to this whole and draw our final conclusions only in relation to its effects in the whole” (Bernard, 1865) in A Despopoulos & Silbernagl (1991) Color Atlas of Physiology: N.Y.: Thieme.
*****Richard .S. Lazarus: ”Since appraisal, emotions, and coping patterns ebb and flow in a person’s changing commerce with the environment, a new type of assessment is needed that measures process and variation within individuals and across situations, as well as structure and stability” (Lazarus, Cohen, Folkman, Kanner & Schaefer’s, 1980, p. 113) Lazarus, R. S., Cohen, J. B., Folkman, S, Kanner, A. & Schaefer, C. (1980).
******Immanuel Kant (in my interpretation):”Data is empty without a theory and a theory is blind without data”
En sammanfattande biopsykosocial medicinsk översikt finns i
http://www.psych.uncc.edu/nsgordon/Health%20Psych%20PDFs/Suls_2004.pdf