Lära för … vem/vad då? Betygen (som grundas på ..?), Pisa, … eller kanske vinna i ”vem vet mest”, eller kanske utveckling till mer och mer effektiv problemlösare i livet?
Utifrån mitt ”tänk” så påminner de pedagogiska vindkasten om prästens gamla virriga kråkas någon godtyckliga färdriktning.
Vad jag saknar, och saknat, är en förankring i en stabil praktisk effektiv personlighetsmodell där det dock finns en rörande mängd mycket olika modeller att välja på att bygga utbildning, in- och utlärning på, samt några grundläggande kunskapsutvecklingar inom hjärnas funktioner inklusive, t.ex. hur hjärnan under sömnen dränerar slaggprodukter under sömnen men också behov av s.k. konsolidering i samband med formell inlärning.
Det verkar som utbildningar antigen bygger på en stereotypisk, rigid syn på människan eller välmenande flum eftersom de bygger på lösan sand som inte kan integrera människans grundfunktioner utvecklade genom årmiljoner där just samspel mellan spatial, icke-verbala, icke medvetna funktioner (t.ex. Limbiska systemets centrala roll) och verbala, kognitiva, medvetna system. Komplext? Absolut! Möjligt att omsätta i pedagogiska modeller? Absolut!
Ett kort exempel som jag är väl förtrogen med: Vid patientutbildningar har vi mer och mer använt och vidareutvecklat en version av George Kellys Personal Construct Teory (1955), som är baserad på en människosyn där människan ses som en forskare/problemlösare. I vår version utgör inte bara en människa ”patienten som utbildad, kompetent resurs och medarbetare i sin egen rehab” (namnet på manualen från 1997, ej publicerad än) utan avsikten är också att man växer med sina livsuppgifter som man stöter på i sitt liv framöver. Efter mer än 30 års arbete med den modellen (bygger vidare på min doktorsavhandling) har jag inte större förhoppningar att utbildningsmyndigheterna skall bli inspirerade att bli intresserade att söka ett mer effektivt pedagogiskt paradigm. Samtidigt är det fler än jag som utvecklat liknande modeller som siktar på just problemlösningsutveckling integrerad med mer traditionell kunskap.
Men – informell inlärning är något som ske hela tiden där dörren till Limbiska systemet ofta är vidöppen för speciell spatial/blid information. Detta sker alltså vanligen till stor del omedvetet som vi blir medvetna om ibland efteråt. Jag diskuterar internaliseringsprocesser och spegelneuroner på annan plats. Vill bara här lägga till att användningen av sociala media sannolikt redan har konsekvenser som vi inte kan överblicka och än mindre förstå nu – som delvis ”verkar” över tid även på ett odramatiskt sätt som när det har vuxit till en kritisk nivå får dramatiska konsekvenser.
Människans hjärna har hyfsat (samtidigt som troligen åtskilliga mentala – psykiatriska problem refererar till icke-hyfsat) hanterat en allt mer exploderande utveckling genererad av den samma men fortfarande utgör de centrala emotionella, minnesstrukturerande och klusterlagrande delarna äldre delar utvecklade/uppbyggda som pålagringar under årmiljoner. Se mer på http://stressmedicin.se/information/om-prekognitiva-och-kognitiva-tankar/
Avslutningsvis några mer viktiga bidrag till ovan diskussion
Neal Postman har i ”underhållning till döds”* redan på 1980 talet argumenterat för faror med teknik och informationsutveckling.
En annan är Philip Zimbardo och hans studie och argument: 1971 Stanford Prison Experiment, vilket var en klassisk demonstration av kraften i sociala situationer för att förvränga personliga identiteter och länge omhuldade värderingar och moral som studenter internaliserat ligger identiteter i sina roller som fångar och vakter. Detaljerna i denna forskning presenteras i webbplatsen Stanford Prison Experiment på www.PrisonExp.org
Jag har också diskuterat omedveten internaliserad informationsflöden och hur man kan hantera dem på http://healthcreators.com/material/kosten-att-medvetet-undvika-att-omedvetet-hjarntvattas/
Men det är svårt att överhuvudtaget diskutera internalisering** utan att referera till Lev Vygotsky och hans betydelse för att, till stor del tack vare honom, ett historiekulturellt perspektiv utgör ett fundament i en individs prekognitiva och kognitiva utveckling, något som konkretiseras i vår ökade kunskap om hjärnas evolutionära utveckling. I princip kan vi säga att kulturellt arv har blivit mera teoretiskt och praktiskt konkretiserat!
BvS 2018-03-21 – gärna synpunkter via mail
* ”Huxleys (1932) hot om kulturförstörelse i den avancerade teknologins tidsålder kommer från en fiende med ett leende ansikte. Det är inte storebror som tittar på oss för att han har valt detta. Det är vi som valt att titta på honom. Det behövs inga vakter eller låsta portar eller något sanningsministerium när ett folk låter sig förströs av trivialiteter, när det kulturella livet definieras som en ständigt pågående underhållning och det allvarliga offentliga samtalet förs på småbarnsspråk” (Postman 1985, s. 162). ”Det värsta med människorna i Huxleys ”Du sköna nya värld” var inte att de skrattade i stället för att tänka, det värsta var att de inte visste vad de skrattade åt och varför de hade slutat tänka” (s. 170). Underhållning till döds, av Neil Postman, 1986,
** Med internalisering avses, om man bygger på Vygotsky, här att socio-kulturella processer införlivas mer eller mindre automatiskt, icke-medvetet. Inte bara hos barn utan även hos vuxna där externa uppfattningar, attityder etc. kan okritiskt införlivas. Informationer kan gå direkt till äldre delen av hjärnan (limbiska systemet – däggdjursdelen av vår hjärna). Det är i princip samma evolutionära mekanismer som olika former av hjärntvätt men också vissa former av hypnos utnyttjar.